Vid en lunch som IVA nyligen arrangerade tillsammans med Prins Daniel, beskrev Finlands president Alexander Stubb på ett inspirerande sätt hur Finland har byggt starka positioner inom forskning, avancerad teknologi och digital infrastruktur. Hans budskap var tydligt: små ekonomier och starka innovationsländer som Finland, Sverige och övriga Norden kan utöva ett inflytande som vida överstiger deras ekonomiska storlek eller militära kapacitet, genom att bygga allianser med varandra.
Det handlar ytterst om hävstångskraft.
Sverige och Finland är inga stormakter. Men vi tillhör en region med en anmärkningsvärt stark innovationsförmåga. Sverige, Danmark och Finland är tillsammans med Nederländerna de enda EU-länderna på topp tio i Global Innovation Index 2025. Det är ingen slump. Länderna investerar mer än tre procent av BNP i forskning och utveckling, har konkurrenskraftiga och innovativa företag och en lång tradition av samverkan mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor.
Sverige, Finland och våra nordiska grannländer delar inte bara geografi och historia. Vi delar också en övertygelse om värdet av forskning, utbildning och internationellt samarbete. Vi har visat att teknologiskt ledarskap, innovationskraft och ekonomisk utveckling kan gå hand i hand med öppenhet, hållbarhet och hög samhällelig tillit. Genom nordiskt samarbete kan dessa styrkor förstärkas och omsättas i kapacitet som sträcker sig långt utanför regionen. I en tid då stormakter ifrågasätter internationella institutioner och omformar spelreglerna utifrån egna nationella intressen är sådana samarbeten viktigare än någonsin.
Samtidigt hamnar jag allt oftare i samtal som börjar med en uppräkning av EU:s brister och slutar i samstämmiga konstateranden om behovet av mer nordiskt samarbete. Jag delar uppfattningen att starkare nordiska band på många områden är värdefulla. Men det kan inte ersätta Sveriges aktiva engagemang i EU. Vi behöver båda.
Det nordiska samarbetet kan framstå som en trygg hamn i en orolig omvärld. Men i en tid där storlek åter spelar roll måste Norden vara mer än en fristad. Norden måste vara en katalysator för europeiskt samarbete. Visst finns det hinder att övervinna, inte minst samordning med länder som står utanför EU. Men inom försvar, telekommunikation, avancerad tillverkning, energiomställning, life science och digitalisering besitter Norden kompetenser som är avgörande för Europas framtid.
Samtidigt har Sverige, trots ledande positioner inom områden som halvledare, bioteknik och medicinsk forskning, haft en förhållandevis låg profil i diskussionerna kring EU:s strategiska initiativ att stärka både halvledar- och bioteknikindustrin genom Chips Act och Biotech Act. Ett problem är bristen på nationell medfinansiering för deltagande i strategiska europeiska satsningar. Ett annat är att den svenska statsförvaltningen, trettio år efter EU-inträdet, fortfarande inte är organiserad för ett mer strategiskt och proaktivt EU-arbete. Några viktiga steg har tagits för att stärka EU-kompetensen och öka Sveriges närvaro i kommissionen. Samtidigt är Sveriges begränsade strategiska tyngd i Bryssel inte bara en svensk fråga. Den påverkar också Nordens samlade inflytande i Europa. Inom konkurrenskraft, industripolitik, forskning, innovation, energi, klimat och miljö finns mycket som Norden kan bidra med, både i utformningen av politiken och i genomförandet av den. Men då behöver Sverige bli en aktiv spelare och inte bara reagera när färdiga förslag ligger på bordet.
Enkelt uttryckt behöver EU Norden, och Norden behöver EU.
En av de mest uppmärksammade analyserna av Europas utmaningar de senaste åren är Mario Draghis rapport om Europas konkurrenskraft. Rapporten pekar på behovet av högre produktivitet, ökade investeringar och stärkt innovationsförmåga. Men i dag behöver Europa inte bara fler diagnoser. Europa behöver leverans.
Här skulle Norden kunna spela en särskilt viktig roll. I en tid när Europa kämpar för att förena ekonomisk utveckling, hållbarhet och säkerhet skulle de nordiska länderna kunna fungera som en slags speedboat för Europa: snabbfotade, samarbetsorienterade och fokuserade på genomförande. En kraft som hjälper unionen att stärka sin konkurrenskraft, teknologiska kapacitet och motståndskraft.
Och sådana speedboats behövs. Uppföljningar av Draghirapporten visar att endast en begränsad andel av rekommendationerna hittills har genomförts fullt ut. Tempot är fortfarande för lågt för att Europa ska kunna minska det ekonomiska och teknologiska avståndet till USA och Kina. Som Ursula von der Leyen också betonade i sitt senaste State of the Union-tal är genomförandekraften nu en av Europas största utmaningar.
EU behöver stärka sin förmåga att omsätta ambitioner i handling. Där kan Norden bidra. Ett konkret exempel är Nordic Compass, ett samarbete mellan ett trettiotal ledande företag och stiftelser. Med inspiration från Draghirapporten arbetar Nordic Compass för att främja investeringar, innovation och offentlig-privata partnerskap inom områden som kapitalmarknader, deep tech, försvar och energi. Syftet är inte att skapa ett alternativ till Europa, utan att bidra till ett starkare Europa.
Den grekiske matematikern Arkimedes, som formulerade hävstångsprincipen, sägs ha sagt: ”Ge mig en fast punkt att stå på, och jag ska rubba världen.” Genom samarbete kan de nordiska länderna vara just en sådan hävstång för Europa.
För den som vill inspireras av vilken betydelse små länder kan ha i Europa rekommenderar jag varmt Alexander Stubbs tankeväckande artikel i Foreign Affairs. Och för den som vill påminnas om hur viktig EU:s roll är i en snabbt föränderlig värld erbjuder Kanadas premiärminister Mark Carney flera intressanta perspektiv i sitt tal till Europaparlamentet förra veckan.
Tack för att du är en del av IVAs nätverk.
Sylvia Schwaag Serger, vd IVA
